Verklighetens The Sims

När jag vad barn spelade jag mycket the Sims. Du vet det där datorspelet där man designar människors liv, där dockorna man skapat får leva i huset man byggt. Där man härskar över deras livssituation, hur de mår, vad de gör och hur bekvämt deras liv är. När jag tänker på det som vuxen förstår jag att jag lockades av det, den här friheten att få bestämma precis allt i en tid i livet där föräldrarna styrde det mesta. Och jag skulle nog tycka att det var ganska underhållande att spela det även nu, att fly ifrån livets måsten och hoppa in i en värld jag skapat själv. Men jag ser också några paralleller till verkligheten som jag tidigare inte har sett.

Tanken med spelet var att bygga upp något från noll. Att låta sina människor skaffa ett arbete, att ta hand om deras behov så att de var glada och nöjda, få dem att avancera på arbetet så att lönen blev högre och möjligheterna större. Att låta dem träffa andra människor och skapa givande relationer, som så småningom kunde leda till att familjen växte. Syftet var uppenbart: skapa något och låt det växa. Att vårda det ömt, och sedan få lön för mödan allteftersom deras liv utvecklades.

Men precis som i verkliga livet så lockas vi av att skynda på utvecklingen. Det var betydligt roligare att hacka spelet, skriva in fuskkoder som motherlode och omedelbart casha in stålar som om de skänktes från ovan. Några enkla fraser som helt plötsligt ökade makten över spelet. De människor jag skapat behövde inte längre gå på toaletten, det var bara att dra upp mätaren på grönt igen.

Förutsättningarna för deras liv förändrades helt. De kunde alltid ligga på topp, utan att vare sig äta, sova, duscha eller socialisera. Jag kunde bygga mina drömmars hus åt dem, med de dyraste materialen och flottaste möblerna, utan att någon behövde arbeta en endaste dag. Allt var helt perfekt!

Ganska snabbt efter att fuskkoderna kommit med i bilden gick det snabbare och snabbare att bygga nya familjer och nya liv. Det fanns ju inte längre något att jobba vidare med när jag redan hade byggt det pampigaste huset, när alla hade fått barn och alla hade det bra. Istället ville jag göra det igen. Och igen. Och igen. Till den dagen då annat intresserade mig mer än spelet där jag redan hade härskat allt till max.